Maken och jag hade tänkt ta motorcykelkörkort tillsammans här under hösten. Vi var så långt som t.o.m. (nästan) anmälda till kursen vid bilskolan. Men så kom maken med en stilla undran om jag inte ville köpa PT-tjänster istället. Alltså skaffa mig en personlig tränare. Nu då chansen fanns. Nåt jag alltid velat. Och nåt han visste att jag verkligen behövde denna höst för att orka med sista terminen skola och jobb. Nån som höll i trådarna för min träning och verkligen såg till att jag kom framåt, utmanade mig.

Och det har slagit mig, som så många gånger förr: Vilken man jag har! Som ger bort sin chans att få nånting och hellre ser att frun sin får sitt mål uppnått! Finns det nån bättre kärleksförklaring än det?? Han är min personliga tränare ”for life”. Älskar honom!

Trevlig fredagskväll och ta hand om er. Finns många ljuvliga solnedgångar att fota nuförtiden (förutom idag då).


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *