Kom just hem från en helg i Pargas. Vi har varit ut och äta hela tjocka släkten, alltså min familj, pappa och mina syskon med familjer för att fira pappa och farsdagen. Roligt att träffas alla på en gång lite emellanåt. Och så fick jag besöka mammas grav igen och tända ett ljus till hennes minne. Före jag åkte hade jag börjat formulera ett inlägg om året som gått. Ett ganska bedrövligt inlägg och det droppade många tårar medan jag skrev. Kan skriva sådär i korta drag hur året har varit. Först var det makens operation i slutet av förra året som inte gick exakt som det skulle och gjorde att han var soffbunden i ett par månader. Jag skötte allt och under julhelgen var jag helt däckad. Julhelgen spenderades dock för ovanlighets skull borta hos syrran med hela tjocka släkten, även mamma, vilket vi är så glada att vi gjorde i rättan tid med tanke på hur det gick… Vårterminen tog fart ordentligt med slutspurt på slutarbetet och däremellan skola och psykpraktiken, varvat med jobb hela tiden. Väldigt fullspäckat så till och med makens 40-årsdag slank förbi desto mer ofirat pga stressen. Eller nåja, kan inte kalla det stress eftersom jag kunde andas riktigt bra mellan varven också. Så ni inte tror jag går omkring och är utbränd. För så jobbigt har det faktiskt inte varit.

Nå, fick slutarbetet klart och jag hade sommarjobbet fixat och före det ett vikariat på en ny plats, på hälsocentral med egna patienter. Allt såg ut att lösa sig och jag trivdes med tillvaron. Så blev mamma sjuk. Hon som varit så vital. Inte hunnit tänka mig att även hon kan nånsin bli sjuk, allvarligt sjuk. Och efter en vecka var hon borta. Död. Total chock. Mitt i bästa blomsterprakten.

Året brukar vara en berg-och dalbana men detta år har verkligen topparna och dalarna varit extra höga och låga. Det har varit stora vinster och förluster! Men det har mer och mer börjat sjunka in saker och ting. Det att vi är så många som sörjer. Efter att min värsta sorg började lägga sig så har jag kunnat se mig omkring. Bekanta som också förlorat sina föräldrar, en pappa här, en mamma här, i värsta fall båda två. Någon har förlorat sina morföräldrar, sina farföräldrar, i värsta fall ett barn, en syster eller en vän. Och alla sörjer lika mycket. Vi är så många. Besökte mammas grav igår och det var i slutet av sommaren jag var dit sist. Runt hennes gravplats har det varit rätt tomt, men det har fyllts på sen sist. Även med såna som är i min ålder. Som jag kände. Som jag inte vetat att har dött. Bredvid min mamma ligger det andra som sörjs av andra lika mycket som jag sörjer. Och jag insåg att även om sorgen fortfarande är stor, så har den lättat. Nu kan jag se och lida även med andra. Ögonöppnaren för mig var egentligen då min man meddelade att inte han heller har haft ett så lätt år i år. Jag hade egentligen inte kunnat se hans sida av allt förrän nu. Eller barnens sida. Det att jag inte riktigt funnits där som mig själv på väldigt lång tid. Jag hade bara kört mitt race. Ett race som innefattat min sorg, min studietid, mitt jobbsökande, min stress och min glädje. Jag hade inte haft möjlighet att kunna ta in någon annans sorg eller lycka, någon annans liv, förrän nu. Jag har haft såna där skygglappar på som tävlingshästar har, för att känna att jag ska fixa allt innan nåt annat kollapsar. Men det har inte kollapsat. Och allt har löst sig. Och jag mår fint.

Nu ser jag först framemot en väl värd resa till varmare breddgrader med familjen. Sen ser jag framemot att få mitt betyg i handen och kunna titulera mig ”sjukskötare” på riktigt efter 3,5 års slit (som jag egentligen inte skulle kalla slit utan för det mesta nöje och intresse men det är ett helt annat inlägg). Sen ser jag framemot att börja ett nytt kapitel i mitt liv; jobb som sjukskötare på sjukhus. Och så väntar vi en valp i vår som tillökning till familjen. Allt ordnar sig. Livet går vidare.

RIP mamma. Saknar dig oändligt.

Kategorier: Tankar

2 kommentarer

Jeanette · 11 november, 2018 kl. 22:20

Du är en otrolig skribent och en otroligt stark människa som har orkat ❤️ Du förtjänar allt gott efter detta!

    JessicaNybacka · 12 november, 2018 kl. 07:52

    Naaaw, tack Jeanette!! Önskar dig med allt gott! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *