Idag när jag vaknade fick jag nosen på nåt julaktigt. Det doftade jul! Och så var det vitt av frosten ute på gården och hela dagen har jag haft sån julfiilis. Beslöt mig för att åka in till affären och köpa nya julpapper och paketera barnens lillajulsklappar (dvs deras julkalender). Jobbar nattskift inatt så jag har haft all tid i världen.

Vad gör man annat då när man har en ledig dag och har julfiilis?

Jo, man städar hela huset och lyssnar på musik och dansar i köket!

La på spotify och fick ögonen på Weezer. Ett band jag inte lyssnat på sen jag var i tonåren. För mig är speciell musik eller speciella album en speciell tid under ungdomen. På den tiden lyssnade man sönder vissa låtar och band. Lyssnade dag och natt på musik. Nuförtiden hinner man inte lyssna på musik i samma skala. Vilket är synd. Jag älskar musik. Musik gör att man känner så mycket. Glädje, sorg och njutning. Jag är en riktig snyftare till bra musik, bra musik påverkar mig ända ner i tårna och jag ryser och gråter samtidigt. Att det kan vara så vackert. Jag är en allätare när det gäller musik men under tonåren var det ju mycket punk, grunge och tro det eller ej, men hip hop och RnB lite sådär i smyg. För jag var ju en punkare och skulle inte lyssna på annat… Men jag spelade också piano i musikinstitut och det var väldigt mycket klassiskt också och ballader och lite pop och rock. Blandat som sagt. Jag kan direkt koppla in ett album till en speciell tid eller speciell känsla. Cranberries och Skunk Anansie är hjärtesorg och ”bryta-sig-loss” från pojkvän-tid. Rage Against The Machine är kul kväll med kompisarna. Nirvana satte man på när man var arg på föräldrarna eller bara inte orkade höra dem bråka (vilket inte var så ofta som det låter). Smashing Pumpkins är sköna, lugna hemmakvällar. Finska bandet HIM kopplar mig genast till känslorna i Jakobstad och första studielivet och när jag fått min diagnos SLE och hopplösheten men ändå nyförälskelse. Jag fick min diagnos ett par månader före jag träffade min man. För snart 20 år sedan… Medan Weezer sen igen, kopplar jag direkt till sommaren i Schweiz som barnflicka. Jag var 14 år när jag åkte och 15 när jag kom hem (fyllde år medan jag bodde där, i en by nära Zurich). Jag hade en cd-freestyle (vad heter de?? Finns inte såna längre…) och enda cdn jag hade med mig var Weezer. Somnade varje kväll med att lyssna på dem. Tänk att min dotter snart är i den åldern då jag tog mina första egna steg ut i vida världen. Ofattbart!

På söndag är det julöppning här i Vasa och det här året tänker vi inte missa fyrverkerierna vid torget! Och på måndag ska jag till frissan. Äntligen! Det är verkligen på tiden. Funderar bara om jag ska våga ge frissan ”fria händer”? Eller om jag ska safea? Hade tänkt lägga slingor och klippa bort torra topparna. Behöver också tunna ut sidecutsen och färga dem ljusare, eftersom de nu ska få växa ut. Men känner samtidigt att jag skulle vilja ha lite nytt… Brukar ni ge er frissa fria händer?

 

Skulle man bara se ena sidan så kunde man tro att jag har kort hår. Skulle man våga göra nåt annat? Nå, nu ska jag äta, strax hämta barnen från skolan (eller bara sonen för dottern ska åka till stan med kompisar för att shoppa) och så hoppas jag få kolla nåt avsnitt på Outlander innan bastu och jobb. Har ni sett Outlander på Netflix? Inte min typ av serie egentligen men det var några klasskompisar som tipsade om den och så såg jag att Ellen Degeneres också tipsade om den och beslöt mig för att kolla och nu är jag helt fast! Skulle kunna sträckkolla den i ett svep, men har 3 säsonger att kolla och en säsong är 16 avsnitt så det finns inte riktigt tid för det. Men hjälp, vilken serie alltså!! Spännande, romantisk, mycket brutalitet och mycket sex, haha. Se den om ni vågar! Vågar alltså bli helt fast i serien… För det finns ingen väg ut sen fastän man bölar ut alla tårar så man torkar inifrån ut så måste man ändå fortsätta se…

 

Kategorier: Tankar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *