Resan är klar. Jag blev utexaminerad och färdig sjukskötare. Jag fick jobb. Och vad hände sedan?

Det har varit rätt tyst här på bloggen. Av flera anledningar. Jag har haft fullt upp. Fullt upp med tanke på nya jobbet och allt nytt man lär sig och allt nygammalt man behöver repetera. Jag har jobbat nu 3 veckor men jag började mitt i veckan före jul, och så har det varit julveckan emellan med många lediga dagar, så i princip 2 veckor har det gått. Två veckor! Blev helt chockad när jag insåg detta. Känts som mer än en månad. Alla dagar har jag lärt mig så mycket och varje ledig dag har jag suttit hemma och studerat och försökt lära mig ännu mer. Försökt tänka på allt jag borde tänka på… Känner mig fortfarande så ny och som att det är så lite jag kan. Tron på mig själv har inte varit den bästa även om jag trivs och har så roligt varenda dag. Men jobbet är utmanande och inget jag tar lätt på. Den här helgen är de första lediga dagarna som jag känt att jag äntligen är ledig och vågar andas. Inte så konstigt egentligen. Alla som jobbat vet hur tungt det är att börja nytt jobb. Nya människor och nya rutiner, nya fakta. Hjärnan overloaded. Så är det väl för alla? Dessutom visste jag att jag hoppar in i en arbetsplats som är rätt svår. Eller svår och svår men det är mycket nytt och mycket ansvar. Skulle jag ha kört på det säkra kortet och fortsatt inom äldre vården eller hemsjukvården? Jag börjar med det svåraste, har alla sagt, och så är det verkligen. Men det känns som ett bra val. Skulle jag ha börjat med säkra kort så skulle det vara svårt att våga byta till mer utmanande sen senare. Så jag är så glad att jag vågade hoppa på det här tåget. Det blir bara lättare nu hela tiden. När man lär sig mer och mer. Känner nu att jag börjat greppa jobbvardagen mer och mer. Vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt. Inte bomba ALL energi på ALLTING. Men det tar tid och jag ska försöka vara tålmodig och låta det ta tid. Vara ödmjuk inför svårigheter och saker jag inte kan. Inte sluta tro på mig själv för det. Inte världens lättaste uppgift…

Så har det varit jul och nyår emellan. En tung period. Jag var ledig hela fyra dagar vid julen. Kunde ha ödslat dem på att resa ner men regnet gjorde att varken vi eller pappa ville att vi skulle köra ner. Jag ville också bara vara ledig och pusta ut. Men sorgen efter mamma ligger fortfarande väldigt tung och julen gjorde det ännu tyngre. Det blev en väldigt sorgsen julhelg. Känts som att jag borde vara så glad och fira min examination men inte kunde,  hade ingen att dela den med (och jo, jag har maken, barnen och vänner, men inte samma sak som ens egen mamma). Det blev lite meningslös glädje. Så ja, det har varit en otroligt tung period. Jag har lite svårt att hitta mig själv igen. Från att ha ett mål så länge och sen bli bortrövad av glädjen då man äntligen bli klar pga en sorg så djup och nu ska jag bara fortsätta med livet och försöka hitta mig själv igen… Jättelätt! (*ironi)

Till råga på det så har träningen inte flutit på som jag velat. Det enda som alltid hållit min hjärna klar och som jag njutit av tidigare. Och nu bara känt stress med. Varje gång (okej, inte VARJE gång) jag tränat så har musklerna hårdnat och jag har lidit. Jag har besvärats med spända muskler, speciellt ryggen, som börjar krampa , hela vintern och en axel som ska insistera på att bli inflammerad tusen gånger om. Besökt osteopater, läkare, massörer och har en personlig tränare och fortfarande inga bättre kunskaper om varför den beter sig som den gör. Ätit anti-inflammatoriskt och smort in och värmt upp… Så hur ska man försöka hitta sig själv i detta kaos? Alla runt mig säger: ”låt det ta den tid det tar” och ”tänk inte så mycket” men ja, det är inte lätt kan jag säga!  Ja, det var ett väldigt tungt år 2018 även om det funnits väldigt många glädjeämnen också. Jag hoppas 2019 får mig att slappna av lite och våga tro på min egen styrka igen, både mentalt och fysiskt.

I början av detta år så har jag tränat när jag själv vill det. Jag har inte stressat fram nån träning alls. Jag har sprungit, promenerat, simmat, gymmat och idag blev det premiärtur på skidor. Linn skrev att år ”2019 är allt okej”, passar väldigt bra in på mitt tänk också. I år gjorde jag inga nyårslöften. Bara att 2019 är allt okej. Inga restriktioner och inga ”måsten”. Bara göra det man mår bra av. Jag har alltid sagt att när jag fyller 40 så ska jag vara i mitt livs form. Tidigare har detta betytt för mig att jag ska vara ”fit”, stora muskler och orka lyfta tungt. Nu är det viktigaste att må bra och ha en kropp och en hjärna i balans. Så det ska jag sträva till under denna vårtermin. Jag har inga andra tankar än att jag kommer att lyckas. Jag tar en dag i sänder och sänder lite kärlek till alla som också behöver det! <3


2 kommentarer

Bitte H · 6 januari, 2019 kl. 17:37

Känner igen mig i det du skriver, att hjärnan är full, speciellt på ett nytt ställe. Jag tycker det är likadant på en ny praktikplats. När man sedan jobbar där och har fullt ansvar själv är det dessutom säkert annorlunda. Fast det har jag lärt mig med åren, att man måste ge sig själv tid att smälta nya utmaningar. Man får egna rutiner och vanor och kan då slappna av lite mer på jobbet/känner inte samma rädsla eller vad man ska kalla det. Önskar dig ett gott, härligt år!
PS. Minns själv varför jag slutade blogga. Jag jobbade treskift och orkade helt enkelt inte. Men det finns ju instagram och andra ”snabbare” vägar. DS.

    JessicaNybacka · 4 februari, 2019 kl. 15:51

    Stort tack, Bitte, för de kloka orden. Såg din kommentar först nu… Ta sig tid att smälta nya utmaningar är nog ett måste. Ett gott, härligt år till dig med!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *