Ni som följt mig redan en tid eller känner mig så känner till mina ryggproblem som varat i stort sett nu ända sen hösten. Jag har gått hos osteopat, fysioterapeut och massör och även om det blivit bättre emellanåt så har problemen kvarstått och dykt upp på nytt och på nytt. Har även varit till kommunal läkare men inget de kunde hjälpa mig med, tyckte de. Läkaren tyckte att alla som jobbat inom vården i 15 år och var i min ålder säkert har slitna diskar och inget de kollar upp förrän man har riktigt stora problem… Det här är något som grävt ner mitt humör ordentligt under året som gått hittills. Jag har också kört med PT länge och vi har varit tvungna att avboka många träffar pga ryggen och axlarna. Inget kul. När jag ytterligare fick jobba länge med smärtstillande och ändå fortfarande ha smärta samtidigt jag jobbade så fick jag nog förra veckan.

Bokade en privat läkartid och berättade för honom alla problemen jag haft på sistone. Berättade även om mitt jobbiga år som sista årets studerande samtidigt som jag jobbat och även förlorat plötsligt min mamma. Han fick mig att inse att även om jag tycker livet just nu är ganska hopplöst och uselt så har jag redan klarat det värsta och fortfarande står stark. Att ha klarat av att slutföra studierna samtidigt som den otroliga sorgen och samtidigt kunna jobba och även skaffa mig ett nytt jobb är ganska strongt. Så ut därifrån gick jag med 1,5 veckas sjukskrivning för att hinna repa ryggen och axlarna i lugn och ro, flera kortisoninjektioner i axeln och en remiss till reumapolin för att se om vi skulle kunna gå vidare därifrån med ryggproblemen så det inte skulle bli så dyrt för mig att gå allt via den privata sidan. Läkaren misstänkte ett litet uppvaknande av min tidigare väldigt vilande SLE pga allt jag varit med om det senaste året. Så råden jag fick av läkaren nu är rehabilitering med promenader och simning, ingen styrketräning, inga lyft och sova mycket. Känns bra att ha någon som verkar vilja gå till botten med mina problem och inte avfärda dem som nåt tillfälligt då de inte verkar vara det. Eftersom problemen är musklerna och inte neurologiska så får jag ingen hjälp från den kommunala vården, men jag hade liten smärta i L1 och L2, i de lumbala kotorna, längre ner i svanken alltså, och han funderade om det är dessa som krånglar och gör att min rygg krampar emellanåt när belastningen blir för stor. Så nu får jag vänta och se om remissen går igenom eller ej. Skulle inte vilja betala en 400 € räkning på magnetröntgen via den privata sidan. Och om det verkligen är dessa som krånglar så vill jag inte heller beställa tid till en naprapat än för att knäcka några kotor. Så nu är det väntan som gäller igen.

Nå, nog om det. Det är ju 40-året i år. Jag själv och många vänner fyller 40 i år. Allra bästa vännen fyllde 40 på torsdagen och några vänner på plats i Pargas fixade en överraskningsfest åt henne till lördagen. Det har varit mycket planerande och smusslande i lång tid redan och alla kläder och accessoarer var klara att kläs på till lördagen när det var dags för ”The great Gatsby”-partyt. Funderade nog nån extra gång om jag skulle delta iom min sjukskrivning men tänkte att det är ju bara att sitta i bilen fram och tillbaka Korsholm-Pargas, klä på sig, åka till pappa och sova över där och få träffa alla vänner och umgås och äta gott. Så maken, barnen och jag hoppade i bilen på lördagen, packade väldigt lätt, bara det vi behövde för en natt och åkte iväg för att fira bästa vännen. Och vilket party det var! Alla hade verkligen gått ”all in” med kläder och min kära, kära vän blev så överraskad och glad!! Så lycklig över att ha fått träffa alla vännerna!

Efter det blev det ett enda långt snökaos. Snön började vräka ner redan på lördagkväll. Vi var de första som lämnade festen men det skulle ta oss en timme innan vi fick tag i taxi på kvällen. När vi väl fick tag i en taxi sa chauffören att snöovädret gjort så alla skulle ha taxi samtidigt. De var överhopade av jobb. Min vän berättade också att när hon, väldigt mycket senare än oss, skulle ha tag i taxi var det ännu lika och hon hade fått gå hem.

Tidigt följande morgon var vi redan i gång och maken ville starta tidigt hem eftersom de hade lovat regn. Såg bra ut första 30 kilometrarna men sen började snöyrvädret. Som det yrde, och snöade! Det blev bara tjockare och vitare och till slut kunde man inte ens se bilen framför sig heller. Omkörningar fanns inte någon möjlighet till och vi såg krockar och bilar i diket ÖVERALLT. Långtradare på långtradare i diket och blåljus som yrde förbi oss stup i kvarten. Vi var väldigt glada över vår 4-hjulsdrivna bil i detta väder! Nå, vi klarade oss till Björneborg där vi stannade och åt och fortsatte igen. Där fortsatte seriekrockarna och bilarna i diket… En kort tid senare började vår bils oljelampa blinka ”oilpressure”… Maken berättade att bilen inte ville varva upp mer än 2900 varv och vi kunde inte köra fortare än ja, kanske 50 km/h… Turbon ville inte alls komma igång. Tur råkade vi precis köra förbi en SEO-mack och vi svängde in där. I det här vädret ville vi verkligen inte hamna stanna och bli kvar vid en vägren… Maken fyllde på olja och vi försökte köra runt lite på macken men inget hjälpte. Jaha, så var vi strandade i Tuorila, en bit utanför Björneborg… Vilket äventyr… Medan vi satt där på macken fortsatte snön vräka ner.

Massa brandbilar stannade på kaffe mellan uppdragen och vi hörde sirenerna ljuda förbi hela tiden. Maken ringde försäkringsbolaget och de ordnade med bärgning från Kristinestad och vi fick ta hem oss på nåt sätt. Cafépersonalen meddelade att en buss till Vasa stannar alldeles vid macken, om cirka två timmar. Vi var ändå lyckliga över att vi hade klarat oss utan större missöden, vi var varma och vi hade mat och toalett under väntan och att bussen går från macken och vi inte behövde ställa oss vid vägrenen i detta snökaos. Så det blev lång väntan och när vi äntligen fick sätta oss på bussen var vi ganska slagna och tyckte det var skönt att åka den över två timmars färden in till Vasa. När vi kom fram till Vasa fick vi veta av taxichauffören att det precis hade slutat snöa. Vi funderade vad vi skulle möta när vi kom hem och förvarnade taxichauffören att han troligtvis inte kommer in på vår uppfart. Men när vi kom fram såg vi att våra underbara grannar hade handskottat vår 30 meter långa uppfart åt oss. Sån lycka!! Och vi var lyckliga över att äntligen vara hemma efter en väääääldigt lång dag!!! Det tog oss ”bara” 11 timmar att ta oss hem…


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *