Såg en helt huippuvideo som som min man gjort på jobbet, Vasabladet, med Jenny Malmberg om det aktuella ämnet här i Vasa, nämligen mobbning. Se videon här om ni inte sett den. Så klokt och insiktsfullt om mobbning.

Efter att jag såg den kom många tankar. Och tänkte att det är väl på tiden att jag skriver min historia. Nåt som jag många gånger skrivit, men alltid raderat till slut. Inte raderat för att jag inte vågat berätta utan raderat för att jag inte velat orsaka nåt lidande för de inblandade. För min historia handlar inte om att skuldbelägga. Jenny säger också i sin video att hon inte vill skuldbelägga. Det är offrens känslor det handlar om, om hur det kändes, inte hur nåt gick till och om det verkligen hände eller inte. Det är också bara mobbarna som vet orsaken varför det hände. Det finns alltid två sidor av allting. Det här är min sida av det hela.

Min historia börjar egentligen redan i förskolan. I förskolan hade jag vänner. Jag har alltid varit lite blyg, men ändå glad och öppen. I min förskolegrupp fanns en annan tjej. Jag minns henne sittandes, ensam, på en trappa vid varje utevistelse. Jag har inget minne av att hon inte skulle få vara med oss andra men jag minns att hon alltid satt ensam. Jag minns heller inte om vi nånsin försökte få henne med. Jag minns också att hon grät ibland. Om hon grät för att hon kände sig ensam eller för att nåt hade hänt, det minns jag inte.

När jag började i första klass i lågstadiet fanns inte mina förskolevänner där. De började i en annan skola. Jag hade också andra vänner, i byn, men de var alla i andra åldrar. Det fanns inte heller, på 80-talet, nåt som heter inskolning eller mjuklandning. Men där fanns en tjej jag kändeigen första skoldagen. Det var denna ensamma tjej som satt och grät på trappan under förskoletiden. Jag tog mod till mig och sa hej och efter det lekte vi. Men så hände nåt. Jag har ingen aning om hur det började. Om det började plötsligt eller om det började gradvis. Men jag blev utfryst av de andra tjejerna i min klass. Allt från första klass till ungefär fjärde klass stod jag ensam på skolgården. Visste aldrig när jag gick till skolan om jag skulle få leka med någon denna dag eller om resten av tjejerna i min klass skulle springa undan mig, gömma sig när jag kom förbi. Jag visste heller inte vilka dagar jag skulle kallas skvallerbytta och vilka dagar jag hade någon att prata med. Jag gick varje dag till skolan med en klump i magen. Jag minns att jag ofta stod där på stentrappan under rasterna och blickade ut och hoppades rasterna skulle vara slut. De var en enda plåga. Från första klass till ungefär fjärde klass höll denna osäkerhet på. Endast en gång, på tredje klass, tog en lärare upp detta och frågade, framför alla i klassen, om någon kände sig mobbad. Jag sa aldrig nånting. Samma lärare pratade med min mamma, men inte visste hon nåt för jag sa aldrig nåt. I fjärde klass började det svänga och femte klass var jag bästa vän med den som jag upplevt som ”ledare” för min mobbning. Nu var jag ”innetjejen” som blev bjuden till alla fester och hade pojkvän osv. En helomvändning alltså. Men sakta men säkert börjar också denna förskoletjej försvinna igen. En tjej som varit min vän till och från genom början av lågstadiet hade jag vuxit förbi och än en gång lämnades denna tjej ensam på trappan. Med detta menar jag att det aldrig är så enkelt som en sida av något. Samma person kan vara både mobbad och mobbare. Det är viktigt att våga tala om dessa saker. Världen är inte svart-vit, det finns så många nyanser och det är viktigt att våga tala öppet.

Det som räddade mig och gjorde att jag slutade älta min mobbning från lågstadiet väldigt tidigt var att jag gjorde en banbrytande upptäckt redan i högstadiet. Jag cyklade hem från skolan med min vän, samma som mobbat mig i alla år tidigare, och tog mod till mig och ställde henne frågan: ”Varför gillar du mig nu men inte då? Jag är ju fortfarande samma människa, jag har inte ändrats”. Jag minns den här dagen så väl. Hon tänkte efter länge och sa till slut ”Det vet jag faktiskt inte, jag gillade dig bara inte då”. Just där och då insåg jag att det inte var nåt fel på M I G. Jag bara råkade befinna mig på fel plats på fel tillfälle. Jag hade inte ändrat mig. Och hon kände mig inte ens då, hur kunde hon veta om hon gillade mig eller inte. Jag hade inte fått nån chans att visa vem jag var. Och så är det ju för alla mobboffer även idag. De har inte fått nån chans att visa vem dom är. De har bara befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt. Blivit måltavla för nån annans osäkerhet eller frustration eller vad det nu varit som gjort att mobbningen tagit sin början. Det var kanske inte meningen, det ”bara blev så”, i stundens hetta. Kanske hårda ord som brände. En som blev sårad, den andra som kanske skämdes och sen bara fortsatte det för att ingen tog tag i saken.

Men det är här som det är så viktigt att prata öppet, vädra ut problemen! Sätta ner foten. Säga att det inte är okej att hålla på sådär. De vuxnas ansvar alltså.

Idag är jag bara arg på de vuxna. De måste ha sett mig stå ensam. Jag kände aldrig nåt stöd från nån vuxen i skolan. Det var bara en lärare som, efter flera år, tog mod till sig och sa högt att nåt känns inte bra här. Pratade med min mamma som inget visste. Jag berättade aldrig åt nån. Kanske de inget såg? Kanske allt såg ut att vara frid och fröjd utåt sett? Det här var ju 80-talet men det känns som att inte så mycket har ändrats. Nu är det dessutom större skolor och större klasser. Så många barn som försvinner i mängden, som inte syns, som står där ensam i nåt hörn, ingen att leka med. Det här ämnet är ändå väldigt svårt tycker jag. Det är bara mobboffrets känslor som gäller. Känner man sig mobbad/utfryst ur gemenskapen, ja, då är man det. Jag menar, säkert finns det gamla klasskamrater till mig som också tycker att ”Jag hade ingen aning om att du kände det såhär” eller ”Jag tyckte inte du var mobbad, nåt sånt minns jag int”. Också en orsak varför jag inte sett det nödvändigt att ta upp min historia. Jag hade vänner, ibland. Jag har till och med kompisfoton från den tiden. Var jag verkligen mobbad? Men så minns jag klumpen i magen. Och alla gånger jag stod ensam på skolgården. Och alla gånger de sprang och gömde sig från mig. Men som sagt, det är inte personerna jag hyser agg för. Jag är aldrig långsynt. Jag glömmer fort bort oegentligheter och är aldrig arg längre stunder. Det värsta man kan vara är bitter. Det äter upp en inifrån. Man mår bäst i att gå vidare.

Har ni sett serien ”Orange is the new black”? Jag minns än idag sista avsnittet på nån säsong där huvudpersonen blev ställd mot en vägg i fängelset och hamnade välja om hon skulle fly eller fäkta. Hon valde fäkta. Eller egentligen hade hon inget val, det var fäkta eller dö själv. Och vi tittare fick inte veta hur det gick förrän nästa säsong började. Jag minns att jag blev så illa till mods för det där. Det gick flera veckor och jag gick med en klump i magen. Och jag funderade länge varför det gjort mig så illa till mods. Jag insåg sen att serien gjort mig så insiktsfull om att vi alla är sårbara och att vi kanske gör saker vi egentligen aldrig skulle göra men gör ändå när vi ställs mot väggen. Kanske till och med dödar någon. Vi handlar enligt instinkter. Kanske lite lika med mobbningen. Vi handlar enligt instinkter. Flyr du eller fäktar du? Vågar du stå emot? Följer du strömmen eller går du din egen väg?


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *