Ett ämne jag aldrig trodde jag skulle skriva om är psykisk hälsa, eller ohälsa. Psykologi var något jag var jätteintresserad av som yngre men psykisk obalans har alltid varit något som jag trott att jag aldrig skulle drabbas av. Säger bara: INGEN är immun mot psykisk ohälsa. Vad ÄR det med alla människor nuförtiden som bränner ut sig? Och jag har tyvärr inget svar på det. Det är inte min poäng heller med detta inlägg. Jag ville bara berätta varför det varit så tyst om mig den senaste tiden. Psykisk ohälsa kommer i så många olika former och historia. En kort resumé om min historia. Min utmattnings-historia.

Min historia börjar redan egentligen vid juletiden 2017. Nu när jag hunnit fundera på min historia så backar jag alltid såhär långt tillbaka och finner en glöd som redan här slocknar lite. Även min man har påpekat samma.

Min man hade opererats på nytt efter en operation som inte gick som den skulle och lämnade honom soff- och sängbunden i en dryg månad. Samtidigt som jag körde både jobb och studier. Till på det ännu hem och familjen och att ta hand om maken. Så kom julen jag så hade sett framemot. En jul i södra Finland, hos syrran, och hela tjocka släkten samlade för första gången på evigheter. Också en evighet sen jag lyckades ha långledigt över jul. Som vårdare var det alltid frågan om nån enstaka dag ledigt över julen men aldrig flera så man kunde resa längre bort. Så nu hade jag tackat nej till jobb under julhelgen och satsat på familjen. Osäkerheten var stor dock om maken orkade en längre resa men till slut valde vi att chansa. Jag fixade allt klart och även körde bilen hela resan. Och det var så roligt hela julhelgen, men samtidigt var jag helt slut. Försökte le och njuta men kändes som att en glöd hade slocknat och allt jag ville var att sätta mig ner och gråta. Berättade för mamma att jag kände mig rätt nere.

Väl hemma igen fortsatte jobb och studier. Jag körde på nu ända sen hösten med fulltidsstudier samt försökte hinna med jobb iaf 3-4 dagar i veckan för att få ekonomin att gå ihop. Vissa veckor blev det mindre om vi hade praktik eller tenter och vissa veckor mer. Skrev på slutarbetet och ville hinna få det klart lite i förtid. Jag hade nämligen ett vikariat som sjukskötare som väntade, som jag såg så framemot. Det här var i maj och våren var i full blom. Jag fick klart slutarbetet och inlämnat i tid tills mitt vikariat började. Så blev mamma plötsligt sjuk och åkte in akut. Det var mina första dagar på vikariatet och samtidigt som jag hade så roligt och försökte lära mig så mycket nytt så var jag orolig över mammas mående. Fick veta under arbetsdagen att läkarna pratade plötsligt om cancer… Åkte slutligen ner och vakade vid hennes sida och en vecka efter diagnosen så tog hon sitt sista andetag. Samtidigt som det var en total chock och sorg över det hela så ”drog jag upp snoron” och körde på veckan efter det på jobbet igen. Tänkte att såna här chanser kommer inte ofta och det är nu jag måste lära mig och visa framfötterna. Allt gick fint och jag ångade på, försökte att inte påverkas eller känna efter för mycket. Var rädd för att världen skulle rämna isåfall och det hade jag inte tid med just nu. Ångade på vidare genom hela sommaren och hösten med jobb och studier igen. Så blev jag klar. Utexaminerad och jag hade klarat det! Världen hade inte rämnat. Jag fixade det, rent ekonomiskt, men jag hade också behållit psyket genom värsta stressperioden i mitt liv. Trodde jag, helt ärligt. Jag sökte jobb och fick det, vi unnade oss en södernresa och jag kände mig ”on top of the world”. Men på min examensdag infann inte riktigt den där lättnaden. Jag spände mig redan över nästa sak, nya jobbet.

Det fanns alltid nån sak jag spände mig för. Så hade det varit nu redan i över ett års tid. Det var slutarbetet, om det skulle bli klart i tid, om det var tillräckligt bra. Så var det presentationen, om jag skulle fixa det med sorgen så ny bakom. Det var tenter och det var oro om jag hade jobbat tillräckligt. Det var pengar och det var sommarjobb. Det var nya tenter, det var slutpraktiken. Det var jobb igen och det var osäkerheten var man skulle jobba efter att man blev klar. Det var träningen man oroade sig för och det var kroppen. Det var södernresan och det var familjemedlemmarna, barnen man inte hann se tillräckligt. Det var nåt man oroade sig över HELA TIDEN. Och när man var klar och kanske kunde tycka att man skulle sluta oroa sig så började man oroa sig över jobbet. Över att man bara hade ett vikariat, över att man inte kunde allt och över om man var tillräckligt bra. Fortsatte läsa på hemma när man inte befann sig på jobbet, eftersom det var så mycket man ännu ville lära sig. Visade ingen nåd till sig själv. Piskade sig själv hela tiden.

Och såklart försökte kroppen berätta. Symtom som när jag nu ser tillbaka började redan på sommaren och mer på hösten som bara fortsatte. Men jag fattade inte, bara körde på. Spänd i kroppen, ömma muskler, tungt att andas, yrsel, trött men samtidigt svårt att sova, gråter i tid och otid, puls som rusar så fort jag gör nåt, magen som bråkar (fast den har egentligen varit lugnare än nånsin), flåsar i trappor, värk i leder och inflammationer. Jag tror ju såklart det är min sjukdom som blivit aktiv. Men efter n:te läkarbesöket till slut och läkaren säger ”Det ÄR inget fel på din kropp; Jessica, din sjukdom är INTE aktiv och magnetröntgen visar inget fel på din rygg och lungröntgen visar inget fel på dina lungor”. Då är det bara att inse fakta, mina symtom är psykiska. Inte ens mitt psyke höll pärsen jag utsatt den för under en lång tid. Nu är allt så klart men jag har kämpat emot det så länge. Vägrat tro att det är psykiskt. Allt skulle ha känts så mycket enklare om orsaken skulle ha varit somatiskt. Jag nästan hoppades att min sjukdom skulle ha varit aktiv. Hellre det än psykisk ohälsa eftersom det är ett så obekant område för mig. Det är så flytande. NÄR blir man liksom frisk från psykisk ohälsa? Vad är ens min diagnos? Nån z-kod som inte ens FPA godkänner? HUR blir jag frisk från detta? Genom att vila? Jag som inte ens kan vila!?!?!?

Det jobbigaste har nu varit att varva ner. Inse faktum. Såhär är det. Jag gillar ju inte det. Och säkert därav också mitt problem. Jag ÄR jobb. Jag är inget utan jobb. Jag sa åt psykologen att jag tycker ju det är lätt nu, förr hade jag ju BÅDE studier och jobb, nu har jag bara jobb… Men jo, jag inser ju att jag går på högvarv. Det ska inte vara så att jag sitter i bilen och gråter före jobbet, eller att jag har problem att jobba pga yrseln och svårt att få luft, eller att jag inte kan sova på nätterna och hinkar i mig pepsi dagarna långa för att orka vara vaken. Jag älskar mitt jobb och jag trivs ju. Jag ville verkligen inte pausa. Det är ju värsta tiden att hamna pausa NU! Som nyutexaminerad. Men jag inser ju också att det var verkligen dags. Det kom ingen vägg emot. Jag önskade att det skulle ha kommit en vägg, för det skulle ha känts så mycket enklare. När man en dag mår så bra så tvivlar man, för att sen nästa bara sitta och gråta och inte veta hur man ska ta sig upp. Det är det som är så jobbigt nu under sjukledigheten också. En man mår så bra en dag och tänker att idag borde man ju vara på jobb. Bollar konstant med det dåliga samvetet över att man borde jobba, inte vila. Psykologen säger att det är det som gör att jag har så mycket kvar ännu innan det är dags att jobba. Nästa dag gör man nåt litet och är heeeelt färdig efteråt. Trött, har huvudvärk och sitter och gråter över nåt litet någon sa eller en låt man hörde på radion. Sitter vaken hela natten och känner sig som att en ångvält kört över en nästa dag… Den här veckan har jag kämpat med spändheten i bröst och rygg som tar på min andning. Inte vågat djupandas många gånger under veckan och gått på smärtstillande. Hade tid på morgonen till en naprapat som knäckte loss kotor och öppnade bröstkorgen och behandlade min spändhet. För jag sitter fortfarande och spänner mig. Spänd som ett asplöv som vinden kan blåsa ner när som helst. Andningsövningar är guld värda, tips från psykologen, och att försöka slappna av. Orkade skruva ihop två stolar till vårt nya köksmöblemang innan jag storgrät till ett pianostycke där mitt på köksgolvet. Bara för att sorgen eller nånting sköljer över en så starkt. Nu känns det bättre och jag har planer på att orka se på Lets dance ikväll.

Nu tänker jag bara va mig själv!

This too shall pass. Just nu är jag skör säger jag till mig själv och tänker på Pernilla Vikströms underbara broderidukar. Ta hand om er!

Kategorier: HälsaTankar

6 kommentarer

Anne · 5 april, 2019 kl. 19:57

Att komma upp i varv är enkelt, att komma ner i varv är så otroligt svårt. Å krachen kommer, när den kommer, första gången. Du är långt påväg J, eftersom du förstått var du är. Det blir bättre. Sakta. Framåt. Tillbaka. Framåt. Ingenstans. Å småningom lär man sig lyssna på kroppen, sitt inre. Acceptera. Små, små steg framåt igen. Kram ❤

    JessicaNybacka · 5 april, 2019 kl. 23:21

    Tack och kram! <3 Små, små steg framåt.

      Nina · 6 april, 2019 kl. 07:41

      Jag vet hur du känner dej! ❤️
      Varm kram! från en utmattad en.

        JessicaNybacka · 6 april, 2019 kl. 08:51

        Kram <3

Saragunmarie · 6 april, 2019 kl. 01:15

Jag känner igen mig i mycket. Jag är själv utbränd. Kram på dig! ❤️

    JessicaNybacka · 6 april, 2019 kl. 08:51

    Kram tillbaka <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *