Såg nyss på instagram, en i Sverige, som hade satt upp i hennes profil ”utbränd 18/4”, bland med annat såsom gift och hur många barn och var hon befann sig i landet. Utbränd. Som om det skulle definiera vem hon var. Satte igång en massa tankar hos mig. Hur kan man ens vilja sätta ut en sån sak på sin profil? Och då funderar jag inte detta för att man måste hålla det hemligt, det gör inte jag själv heller. Men att man låter det definiera vem man är. Som om utbränd skulle vara en diagnos som hänger med ”for life”? Vägrar tro att det är så. Utbränd, eller hellre ordet utmattad, hänger ju bara med som ett tillfälligt status. För mig i alla fall. Jag är inte lika med min diagnos. Hur tänker ni kring det här? Visste ni annars att Sverige ändrat ordet utbränd till utmattad för att utbränd låter så definitivt, som en oåterkallelig diagnos, nåt man inte tillfrisknar från, men ordet utmattad låter mer som ett tillfälligt status. I Finland har vi enbart utbränd. Och enbart den diagnosen tillåter inte ersättning från FPA.

Det bara råkar vara så att jag är utmattad, just nu. Det är inget långtgående. Jag tänker fortfarande så att ifall det blir mer långtgående så måste man göra saker annorlunda. Jobba med sig själv, eller byta jobb, eller flytta till ett annat land. Man kan ju inte bara sitta på samma plats och tänka ”Jag har en utbränd-diagnos, jag är ärrad för livet, jag kommer aldrig ur det här”. Ge inte upp! Ge aldrig upp. Man kommer ur det. Det gäller bara att hitta sitt sätt, sin väg ur. Vad behöver just DU för att du ska må bättre?

Hur mår jag nu då? Väldigt svårt att definiera ens mående. Skulle säga att jag mår bättre, just idag. Tänker inte ens på att jag skulle vara sjukskriven för utbrändhet och depression. Men så andra dagar, eller tidpunkter på dagen, känns allt hopplöst och jag funderar om jag nånsin ska kunna fungera ”som vanligt” igen. Det värsta är ju att min kropp och min hjärna vill så mycket. Jag har sprudlande energi känns det som men som om nånting bara vill trycka ner mig ibland. Jag har börjat träna. Kan inte kalla det träna egentligen. Inget mot tidigare tränande. Men jag har börjat sakta med tex knäböj utan vikter, lite situps och lite promenader. Lite få upp flåset. Känns så bra just då och endorfinkickarna är höga men jag märker att jag har inget flås alls och dagen efter ligger jag och har så ont, så ont och värken och smärtan är outhärdlig. Även fast jag tagit det i snigelfart och inga vikter osv. Mina bröstmuskler spänner, min rygg krampar och min höft känns lös och ostabil. Det känns förjävligt och all muskelvärk jag tidigare tyckte var så skönt, ett tecken på att man gjort nåt, är så asjobbigt att man bävar för nästa gång man ska röra på sig. Musklerna har försvunnit och fettet har tillkommit och ja…

Tydligen enda gångerna man tar selfies nuförtiden är 5 på morgonen när man är ute med valpen för att kissa …

Det låter ju väldigt jobbigt. Men förutom det är jag ändå en glad människa. Jag har på nåt sätt ändå en personlighet som låter mig kasta av allt det negativa största delen av tiden och verkligen kämpa för livet. Jag känner lycka, jag känner framtidstro, jag älskar att vara social och jag lever för nuet. Just här och nu finns det ingenting negativt att säga och allt det negativa jag tog upp är övergående. Jag ska kämpa tillbaka till en stark kropp igen. Men det kommer att bli en kamp som aldrig kämpats förr. Jag startar från noll. Jag har också under den här tiden lärt mig mycket om mig själv. Min egna höga prestationsinriktade jag. Som behöver tagga ner. Inte klanka på sig själv, inte kräva allt och lite till utan duga som man är. Jag kan mycket, jag behöver inte kunna allt. Där har jag det största arbetet. DET kommer att ta ännu mera tid… Och sorgen efter en mamma som man inte kan bearbeta alla dessa tankar med… Nästa vecka blir det årsdagen för mammas död och denna period är tuff, riktigt tuff. Men likt grönska som växer upp bland stenplattor ska jag också kämpa mig igenom.

Myser med denna underbara krabat under den tiden.

Kategorier: Hälsa

3 kommentarer

Mindy Joy · 10 maj, 2019 kl. 10:54

Tack för ett riktigt fint och starksårbart inlägg, Jessica.

Jag går själv i likadana tankebanor och vill dela med mig av ett inlägg som jag skrev om ämnet för ett tag sedan (länk: https://www.mindyjoy.net/blog/2019/4/2/jag-och-trttheten ).

Jag önskar dig tillfrisknande, ork och livsglädje i sinom tid, för det är just det som krävs — massor med tid. KRAM

Annika · 17 maj, 2019 kl. 08:45

Intressant läsning. Är själv född på 60-talet och med i arbetslivet. Undrar varför man i dagens läge aldrig pratar om att man har brått? Man är alltid stressad eller har det stressigt. Brådska och stress är inte samma sak. Man är heller aldrig (döds)trött nuförtiden utan man är utmattad eller utbränd?

    JessicaNybacka · 17 maj, 2019 kl. 13:03

    Jag tänker att dödstrött och utmattad nog är lite skilda saker ändå. Men jo, antar att många slänger iväg ordet utbränd och utmattad sådär bara, också. Men jag tänker som så att dödstrött kan man vara även idag, sådär efter en jobbdag eller efter ett träningspass. Men när det blir till utmattad och utbränd så har du varit dödstrött i en mycket lång tid, 6 månader till ett år, flera år. Och det hjälper inte att ”vila bort det”. Så tänker jag skillnaden mellan kort stress, som de flesta har, men att det blir utmattande att ha stress under en väldigt lång tid och pga av det får man en massa fysiska symtom såsom andnöd, huvudvärk, svårt att sova, magen upp och ner, minnessvårigheter etc…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *